— Det här galleriet tycks också vara rätt stort, anmärkte Max och grep åter sin hacka. Hugg i, så skola vi snart vara inne.
Åter föllo hackorna mot hålets kanter, och slagen ekade som kanonskott genom de båda grottorna. Stensplittret hopades allt mer på grottans golf, och efter en stunds ansträngande arbete var hålet stort nog att släppa in en person.
När lyktan åter instacks genom öppningen visade den grottans botten ett tiotal fot under den gamla grottans nivå, men väggarna försvunno borta i mörkret, utom räckhåll för lyktans lyskraft.
— Well, vi gå väl ned! föreslog John.
— Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket där borta, så fira vi oss ned en och en.
Max gick före, och när han nått bottnen, kom John efter. När de lyste utefter väggarna föreföll det, som om grottan var cirkelrund, och dess botten, slät som ett golf, var konkav, och sluttade således starkt mot midtpunkten.
— Håll fast i repet medan vi gå nedåt, beordrade Max. Det kan ju finnas något hål eller dylikt, som inte är angenämt att falla ned i.
John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max’ vänstra hand, medan de försiktigt gingo nedåt, Max före, med lyktan höjd öfver hufvudet. Sluttningen var jämn och regelbunden, och ljudet af deras steg ekade mot grottans väggar. Af ljudet kunde de döma att de befunno sig i ett väldigt hvalf, väl tio meter högt och kanske fem gånger detta mått i diameter.
De hade gått kanske tjugu meter från hålet, när Max plötsligt ropade till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet återkastades i ett öronbedöfvande eko, och John såg framåt, åt det håll dit Max’ blick var riktad. En namnlös fruktan smög sig på honom och kom hans lemmar att stelna, kallsvetten trängde fram på hans panna och en kall kåre löpte efter hans ryggrad.
Ty där, midt i hålan där bottnen var som djupast, kunde man i lyktans bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhög jättespindel, med ludna lemmar och väldiga gifttänder, och som betraktade dem med stelt blickande, utstående ögon.