En stund stodo de så, människorna och djuret, orörliga midt emot hvarandra, men så småningom återfick Max sin själfbehärskning och ryckte i Johns arm.
— Din revolver! Fort!
John drog sin hand ur Max’ och trefvade med darrande fingrar efter hölstret.
Det var tomt! Han hade lämnat revolvern där nere i lägret, tusen meter nedanför.
Men knifven! Med vänstra handen släppte han repet och grep tag i knifskaftet och tog därvid ett steg åt sidan för att kunna möta det anfall, som helt säkert icke kunde utebli.
Hvad som hände under de nästa sekunderna visste han knappast själf. Han halkade kanske eller snafvade på Max’ fot. I hvarje fall föll han raklång och rullade nedåt sluttningen, tills han plötsligt, yr af fallet, fann sig ligga midt under spindelns väldiga käftar.
Med ett rop af fasa rusade Max fram för att med blotta händerna hjälpa sin kamrat.
Men spindeln rörde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orörliga, de utstående ögonen stirrade lika stelt framåt.
Den var död!
I detta väldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit innesluten och på grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava golfvets midt.