Max hjälpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som stod där i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt dödt, dödt och förtorkadt.
Utom sin jättestorlek skilde det sig på intet sätt från de vanliga rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framför allt, samma obarmhärtiga käftar, som de vanliga flugfångarna.
— Det där var en otreflig kund att möta i lifstiden, yttrade Max till slut.
— Jo säkert! Han tog nog både får och getter. Gud vete, för rästen, om ens människan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur många exemplar af släktet Homo, som den där otäckingen tagit lifvet af.
— Inga, min son! svarade Max. På den tiden, då den gynnaren hade hälsan, var fader Adam ännu inte konfirmerad. Ja, förmodligen skulle det dröja åtskilliga tusen år innan människosläktets första representant var destinerad att börja sin bana på den här planeten, när den naturrevolution inträffade, som inneslöt denna spindel i sin hermetiskt tillslutna graf. Det är ett djur från världens barndom, som står framför oss, stelnadt, och så förtorkadt, att jag finner det underligt att det icke föll ihop till stoft, när vi släppte in luften till det. Om du rör vid honom så kan du vara viss om, att han förvandlas till damm.
John lyfte sin ena fot, och vidrörde spindeln lätt med stöfvelspetsen. Men det som Max väntat inträffade icke. Spindeln var hårdnad och höll ihop.
— Han är, fördöme mig, segare än jag trodde, utropade Max, när han sett hur experimentet utfallit. Då måste vi ha upp honom i dagsljuset.
— Men hålet är för litet!
— Så få vi helt enkelt göra det större.
Sagdt och gjordt! Snart stodo de åter i den öfre grottan och bearbetade med sina hackor hålets kanter. Det var ett hårdt arbete, men de höllo i, och efter en timma var hålet stort nog. Då gingo de åter ned, anbrakte försiktigt repet kring spindelns kropp och började hissa upp honom. John stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, så att de sköra benen ej skulle brytas, när Max drog upp det, och om en kort stund var det uppe.