När John så klättrat upp, togo de djuret mellan sig, och några minuter senare stod det ute i solskenet för första gången på gud vet hur många tusen år!
— Det där blir något för Yales museum! yttrade Max belåten, när de fått spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grönska af afund.
— Jo, något! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela världen, som något håller på sig själf. Den här älskliga företeelsen är ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills har påträffats. Jag håller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att intet museum i kristenheten har ett exemplar af den här spindelarten, om ens någon har en aning om att den existerat. Tills vidare äro vi helt visst de enda existerande människor, som sett ett dylikt exemplar.
— Men länge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort för världens alla zoologer.
Att bära ned spindeln visade sig icke vara något lätt arbete. Med tillhjälp af repet och stafvarna fingo de hissa den från utsprång till utsprång, från klippa till klippa, nedför branta stup och nästan släta bergväggar, med en svindlande afgrund nedanför. Omsider kommo de dock, svettiga och uttröttade, ned på släta marken, där de kastade sig i gräset för att hvila.
När de något så när återvunnit krafterna, surrades spindeln försiktigt fast vid alpstafvarna, och med dessa på axlarna buro de den hem till lägret. Där ställde de djuret framför tälten och sedan de än en gång beskådat det, började de göra sin middag i ordning.
Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en härlig aptit, som icke ens den långt ifrån angenäma anblicken af jättespindeln kunde minska, och efter en kraftig måltid tände de båda kamraterna sina pipor och lade sig i gräset för att njuta sin siesta.
Plötsligt satte John sig upp.
— Det var väl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svära på, att jag såg spindelns ögon röra sig. Icke mycket, det var snarare en darrning än en rörelse, men något var det.
Max skrattade.