— Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, — hviskade hon rodnande. — Men sedan — kanske!
— Hvarför »kanske»?
— Nåja! Kanske inte »kanske».
Smithson gick inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är brukligt vid dylika tillfällen.
Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin egendom.
Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.
Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till banken.
Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.
Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så småningom sprang dörren upp. — — —
Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig fruntimmersstil: