Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i veckan och gick till skolan för att presentera sig.
När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown, ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens, som stångades med expresståget.
Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef, att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown dittills oanad artighet — och hon vinkade åt honom att komma in.
Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog han hennes hand.
Hon drog den inte tillbaka.
Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.
Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet, motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt till de kärleksord han hviskade i henne öra.
Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.
— Nej, Charl — — mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar flicka.
— Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför — — —