Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen, voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.
Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne, gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i hela sitt lif och sade okonstladt:
— Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?
Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet »Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:
— Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta’ så’na där små sötungar under mina vingars skugga.
Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:
— B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.
Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig tillbaka.
Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till skolan.
Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B. Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.