DEN NYA LÄRARINNAN
När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.
Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike, lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.
Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen, hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig det kyssande, som skall utföras i berättelsen.
Bröllop! Allmän glädje!
När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.
Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.
Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den ofvannämnda.
Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg, som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag. Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes muskler voro hårda och smidiga.