Han hade hunnit till kanske femtio meter från lägret, när han plötsligt stannade.
Ett skri, så skärande och hemskt, att det kylde blodet i hans ådror, ljöd där bortifrån, kastades från klippa till klippa och upprepades af ett tusenstämmigt eko till en enda helveteskör. Det var skriet af en människa i dödsnöd.
Med en kraftig viljeansträngning hämtade han sig och rusade, med bössan i hand, blindt bort mot lägret. Kommen till kanten af gläntan stannade han åter, slagen af fasa vid den syn, som mötte honom.
Framför tälten låg hans kamrat, likblek och med ögon som tycktes tränga ut ur sina hålor. Öfver honom, med de väldiga käftarna sänkta i hans strupe, låg den ludne jättespindeln.
Med ett rop rusade Max framåt lyftande bössan. Spindeln släppte sitt offer och dess ögon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.
John reste sig på armbågen.
— Hjälp, Max! stönade han, och Max såg med en blick, att hans lif ännu skulle kunna räddas.
Så kom spindeln. Plötsligt, med otrolig snabbhet störtade den mot honom och han hann icke lyfta bössan upp till axeln innan den var honom inpå lifvet. Men hans sinnesnärvaro lämnade honom icke denna gång. Med bössan hälft lyftad rände han mynningen mot den framstörtande spindeln och tryckte på båda hanarna.
Det blixtrade till, och knallen rullade långt ut öfver platån. De båda kompakta hagelsvärmarna träffade spindeln midt mellan ögonen och stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och förvandlade på ett ögonblick hela den förtorkade kroppen till atomer.
När röken skingrats sjönk endast en sky af grått stoft sakta mot marken. Det var allt som återstod af Max O’Rells och John Hunters vetenskapliga fynd.