Framför honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppför dess tolf våningar.
I något af dessa hundratals kontor, satt säkert en man med ett vekt hjärta, en ledig minut och en öfverflödig kvartsdollar i fickan, just en sådan man, som Teodor önskade träffa. Och Teodor beslöt att träffa honom.
Men i denna kalla värld mötes den framåtsträfvande medborgaren ofta af de mest oförtjänta svårigheter, och Teodor var intet undantag från denna regel. Redan innan han börjat sitt värf mötte han den första.
Den anlände i form af en portvakt, som helt oförmodadt trädde ut ur byggnadens vestibul och ställde sig i porten för att iakttaga, hur en särdeles liten pojke med skoborstningslåda på ryggen, lifligt biträdd af några kolleger, sökte öfvertyga en man från landet om att gällande pris för skoborstning var tio cents och icke fem.
Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som för öfrigt hade sällsynt kraftiga näfvar, skulle göra svårigheter om han sökte passera genom dörren, och det blef klart för honom, att hans inträngande i Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en taktisk skicklighet värdig en Moltke.
Miraklet inträffade. En svettig polismans väldiga kroppshydda svängde om hörnet, och skoborstarpojkarna försvunno som andar. Äfven Teodor drog sig, med för honom ovanlig hastighet, bortåt gatan, ty han kände af erfarenhet polisernas lika osympatiska som svårförklarliga vana, att aldrig vilja låta en stackare gå i fred.
Men när han vände sig om för att se till, att lagens väktare icke till äfventyrs följde honom, såg han en syn, som var balsam för hans själ. Portvakten hade gått fram till hörnet för att samtala med konstapeln.
Teodor gled öfver gatan. Med klappande hjärta och ögonen fästade på de två väldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid första misstänkta tecken ta till flykten. Men allt gick väl. Utan olyckshändelse anlände han till porten, och gick, i skydd af några brådskande affärsmän, in i vestibulen.
Hur gärna skulle han inte velat använda någon af hissarna, som ständigt susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt försök skulle sluta olyckligt, och valde därför de visserligen obekvämare, men mycket säkrare trapporna.
Snart stod han i första våningen, och började genast med kännarmin granska kontorsdörrarna och lyssna till ljuden därbakom. På ett stort kontor med många rum var det icke lönt att gå in, där funnos kontorschefer, som inte tilläto biträdena att ägna någon tid åt en hjälpbehöfvande nästa. Smärre kontor, där det slamrades med skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker, ty där hade man brådt, och skulle säkerligen kasta till honom ett kort: »Get out»! i samma ögonblick som han stack in hufvudet genom dörren.