Nej, ett litet kontor måste det vara, där man inte väsnades för mycket. Där funnes det ju en möjlighet att man hade en minut till öfverlopps, en mindre möjlighet att man vore villig att ägna honom den, och en nästan försvinnande liten möjlighet, att man skulle använda den till att ge honom pängar.
I tredje våningen fann han hvad han sökte, och öppnade efter någon tvekan dörren. Vid en stor pulpet sutto två unga män midt emot hvarandra och pratade, hvilket bådade godt, och vid ena väggen stod ett skrifbord med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!
Trötta Teodor strök artigt af sig det föremål som hos honom representerade hatt, och sade ödmjukt:
— Förlåt, gentlemen! Har ni händelsevis en slant att afvara åt en arbetslös?
De båda unga männen växlade en blick och ett leende, som genast gjorde honom misstänksam, och den ena af dem steg af den höga kontorsstolen.
— Hur mycket behöfver ni? frågade han vänligt.
Det svindlade för Teodors ögon. Så mycket tillmötesgående hade han icke ens i sina djärfvaste drömmar kunnat föreställa sig.
— En kvartsdollar räcker för mig, sir! svarade han höfligt. Ja, till och med en tiocentare, om ni inte har mera löst.
Då hände något, som gjorde Teodor mycket förvånad. Den unge mannens leende förbyttes till bistert allvar, och han röt:
— Står du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- - och så vidare? En kvartsdollar skulle inte räcka tills i morgon, och sen vore du lika illa däran igen. Ut härifrån! Jag tål inte lögnare!