Och Trötta Teodor lämnade hastigt kontoret, vänligen assisterad af en bred sula, och följd af de båda unga herrarnas skadeglada skratt.
Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco gjorde totalt slut på den. Han försökte visserligen fatta mod till att gå in på ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den lilla företagsamhet han haft, gick ned för trapporna, passerade under öfverhängande lifsfara portvakten, och stod så åter på den solstekta gatan, inom sig förbannande världens ondska.
Men då vaknade något, som liknade en tanke, på den plats i hans kranium där hjärnan brukat sitta, innan dålig whisky och föga användning gjort slut på den. Han fick åter ett anfall af energi, och gick så fort han orkade ned till floden. Där tog han af sig hatten, kaflade upp ärmarna och — började tvätta sig. Länge skulle denna händelserika dag lefva i hans minne.
Tvättningen fordrade, af lätt begripliga skäl, ett ganska drygt arbete, men den var dock till sist undanstökad, och Teodor reste sig, ren, oigenkännelig.
Sedan han därefter vidtagit en del enklare förändringar i sin toalett, begaf han sig åter upp till Andrus-byggnaden.
Lyckan gynnade honom. Portvakten var frånvarande, och obehindrad gick han direkt upp till det kontor i tredje våningen, där kan nyss på ett så brutalt sätt blifvit utsparkad, öppnade dörren och steg in.
Chefen var fortfarande ute, och de båda unga männen logo åter, när de fingo se honom. Men de tycktes inte känna igen honom.
— Gif en slant åt en stackars arbetslös! bad Teodor, men hans sätt var nu mera säkert än förut.
Samme unge man som förut gled af stolen och gick, vänligt leende, fram emot honom.
— Hur länge har ni varit arbetslös? frågade han intresserad.