— Ty sannerligen säger jag dig, att den, som krökt ett hår på ditt hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hämnande arm. Säg namnet på den eländige och han skall få ångra den stund då han föddes, röt Swanson, som något studerat Nick Carter och andra närbesläktade skriftställare.
Frun såg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis var den förfärliga köksan det var frågan om. Hon hade nämligen groft förolämpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning. Frun hade endast kommit ut i köket för att se om kokningen, men blifvit på det mest brutala sätt tillhållen att inte lägga sin långa näsa i köksans göromål.
— Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.
Swanson betänkte sig. Inte nog med att köksan var mer än dubbelt så tjock som han, hon hade också armar som en yrkesbrottare och en röst som en auktionsutropare. Den senare använde hon också flitigt (rösten, icke auktionsutroparen). Swanson var rädd för köksan, och mrs Swanson var också rädd för köksan, och mr Swanson var rädd för mrs Swanson, men dock ännu mera för köksan.
— Krossa henne! upprepade frun.
Af ofvannämnda skäl betänkte Swanson sig ännu en gång.
— Har hon krökt något hår på dig, min älskling? frågade han ömt.
— Hon har varit oförskämd mot mig, hör du väl, Swanson, svarade frun.
— Ja, men har hon krökt något hår på ditt lockiga hufvud?
— Nej! svarade frun. Men hon ...