— Jag beklagar på det högsta, att jag på grund af hvad i saken framkommit icke kan anse mig berättigad att tillfoga köksan kroppsskada. Som förutsättning härför var nämligen uppsatt, att hon skulle ha krökt ett hår på ditt hufvud, och då pigan icke utfört denna lumpna handling kan din begäran till ingen åtgärd föranleda, svarade den trogne maken, glad öfver att slippa från saken med äran någotsånär räddad.
Hvad kunde det förrästen vara för glädje för köksan, att kröka hår på mrs Swansons hufvud?
— Hon måste afskedas! sade frun.
— I denna dag, instämde maken.
— Gå du och gör det, uppmanade frun. Men maken, plötsligt blifven finkänslig, ville inte lägga sig i de husliga affärerna.
— Men jag väntar mig att du genast skickar iväg henne, sade han, och tillade för att uppmuntra henne: Du är väl inte rädd, gullet mitt?
Frun betänkte sig.
— Rädd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster, och en bror som mist ena benet och en ålderstigen far, och alla få de understöd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte sätta alla dessa människor på bar backe.
— Då skall jag göra det, röt Swanson. Men — tillade han försiktigt — jag väntar väl tills i morgon.
Den kvällen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humör, men när han om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stämd.