— Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har närmare tänkt på saken, och jag tror det är bäst att köksan får stanna. Man får tänka på de sjukliga släktingarna ...
— Det är inte farligt med dem alls, svarade frun tillmötesgående. Jag kommer nu i håg, att den sjuka systern är gift och att hennes man har det utmärkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersättning när han miste benet och hennes gamle far lefver på en pension, så att dem behöfver du inte ta hänsyn till.
— Är du rädd, Swanson lille? frågade den bättre hälften mildt, hvarpå Swanson svarade med en föraktfull blick och gick upp och klädde sig.
Knäna darrade märkbart, när han en stund senare trädde in i köket där köksan satt och drack kaffe, från hvilket en svag doft af någon starkare vara uppsteg.
— Hm ... Vackert väder i dag, började han.
— Nä! svarade köksan. Det är för kallt.
— Ja, instämde Swanson. Det är verkligen rätt kyligt. Och så drar det allt bra mycket i det här köket. Jag förstår inte hur Tillie kan stå ut med det.
— Det är verkligen gräsligt, sade köksan. Men man får stå ut med så mycket.
— Det är allt bra mycket arbete här för Tillie, fortsatte Swanson diplomatiskt.