Köksan tog sig ännu en klunk ur kaffekoppen, och smackade belåtet med tungan.
— Ja, det är förskräckligt sträfsamt här, svarade hon. Men jag får väl stå ut med det också. En fattig slafvinna som jag, är ju född till att slita en hund.
— Och lönen är liten, sade Swanson.
— Usel! instämde köksan.
— Det kanske vore skäl i, att Tillie sökte sig en annan plats, föreslog Swanson.
— Ånej! svarade Tillie med vänligt öfverseende. Visserligen är herrskapet det sämsta folk jag någonsin tjänat hos, men jag får väl försöka stå ut med herrskapet ändå.
— Det skall Tillie inte göra! För oss får Tillie gärna flytta. Ju förr desto — — —
— Bang!!!
Swanson såg ett par dussin planetsystem svänga om i gnistrande kretsdans, kände sig fattad i kragen och upplyft i jämnhöjd med köksans ansikte, såg hennes blodsprängda ögon stirra in i sina och kände hennes konjaksdoftande andedräkt.
— Ämnar du försöka afskeda mig, din lille usling, frågade hon aktningsfullt.