— N—n—nej v—v—visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls tänkt. Min käraste dröm är att Tillie alltid skall stanna i vårt enkla hem.
— Nej du, det skall jag inte! skrek köksan. I ett hus där jag blir så behandlad stannar jag inte en minut. Jag går, ser du! Genast! Men jag gratulerar dig och käringen om någon af er vågar sticka näsan ut i köket innan jag är härifrån. Med det öppnade hon dörren och slängde Swanson som en vante in i matsalen.
En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till köksans steg och klangen af sönderslaget porslin. Så slogs dörren igen.
Köksan var gången.
Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras äktenskaps första, ljufva tid, när frun bara vägde 58 kilo, och för att göra idyllen fullständig, fick Swanson lefva på kall lutfisk och vidbränd välling precis som då.
Den äktenskapliga lyckan och husfriden, som inträdt sedan köksan for, var Swanson också mycket nöjd med, men den diet, som tillagades af den älskade makans kärleksfulla händer tycktes honom väl enformig, och man må icke förtänka honom om han började längta efter den tid, då en ny köksas befintlighet i hans kök skulle utgöra ett glädjeämne, icke blott för sotarn och mjölkbudet, utan äfven för honom själf och hans på senare tiden något misshandlade mage.
Men det hade sina svårigheter. Mrs Swansons karaktärsstyrka var allt för välkänd i den lilla präriestaden för att någon af dess blåögda döttrar skulle våga antaga förtroendeuppdraget att preparera de för den Swansonska familjens utfodring afsedda näringsämnena.
När lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det bestående oefterrättlighetstillståndet ock afreste till St. Paul för att själf engagera en köksa.
Sorgligt att säga ägnade Swanson sig icke uteslutande åt detta värf. Tvärtom!
Den förste Swanson mötte i St. Paul var hans gamle vän och syndabroder Shoreberg och dessa båda värda herrar beslöto att tillbringa några angenäma timmar tillsammans innan Swanson ägnade sig åt det ansvarsfulla värf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.