Till att börja med märkte Swanson, att han var törstig, och meddelade i glädjen Shoreberg denna förmånliga upptäckt. Shoreberg för sin del hade länge plågats af törstens kval och efter moget öfvervägande beslöto de båda att afsmaka Hamms utmärkta öl, en läskedryck, som vunnit en viss popularitet.
Karaktärsfasta som de voro, utförde de också denna sin afsikt, men glömde snart nog hur det smakade, hvarför de, till sin stora sorg, sågo sig nödsakade att göra om försöket.
En stad af St. Pauls storlek innehåller gifvetvis ett rätt stort antal lokaler, och Swanson, Shoreberg & Co. visste sig inte med vett och vilja ha förbigått någon när solen började sjunka.
Då måste Swanson absolut till tjänstebyrån. Shoreberg följde med, som en god kamrat ägnar och anstår.
På vägen råkade de emellertid på en varieté, hvilken gaf tre föreställningar hvarje afton, och de beslöto att se den första innan de gingo vidare.
Sagdt och gjordt.
Lokalen var varm, en timma rätt lång, och när de kommo ut, hade åter en brännande törst börjat plåga deras strupar i oroväckande grad, och de beslöto att intaga ett enda glas af den sedvanliga läskedrycken, innan Swanson uträttade sitt ärende. Men sedan måste Swanson absolut gå till tjänstebyrån.
På baren träffade de oförmodadt ett par bekanta och sedan blef det inte mera fråga om att Swanson skulle bryta laget.
De besökte alltså en del lokaler till, en annan varieté, några flera lokaler osv. osv., och när Swanson anlände till hotellet på nattkröken var han trött, mycket trött.
Först andra dagen telefonerade han till en platsbyrå med begäran om en skicklig köksa, — hälst en, som inte kunde koka välling och lutfisk, — till ett pris af tolf dollars pr månad, allting fritt och eget rum utan fönster och ventilation. Dessa förmåner hade den föregående köksan haft.