»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna efter mig.»
»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde sig där, viftande med svansen.
»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse började skrapa på dörren.
»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade Gustav ilsket.
»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så väldigt.
Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.
Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att hon gjort sin plikt.
När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia, insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att allt blev bra igen.
Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på vid gavel.