»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»
Fröken Johnsson teg ett ögonblick.
»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.
Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst ha velat rymma, men det var för sent.
»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.
Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.
»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte.
»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»
Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.