Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar — och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.
’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’
’Ja — hm — nej’, stammade jag.
’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar krossa honom.’
’Pappa? Vad?’
’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för Smultronbolaget.’
’Åh!’
’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas brottsling, och ni — ni skall göra det.’
Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.
Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en kvinna gråta.