»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.
»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»
»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott om dig.»
»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig någon.»
»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.
»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var ju fullkomligt kvinnologiskt.
»Nej, men Karin — —»
»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar —», understödde Klyvarbom och började veckla upp rockärmarna.