Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med sjömansnävarna och drog sig sakta bort.
»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.
Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.
Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit bulldogg.
Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma, och hans oro var icke oberättigad.
Både han och flickan reste sig när Gustav kom.
»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.
»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.
»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»
Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han möjligen också ämnade smaka.