»Nej, men det intresserar mig.»
»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.
»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»
»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den karlen är.»
»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har ni Cesar i benet.»
Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt. Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och så bar det i väg.
Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.
Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl Johan Klyvarbom.
Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.
Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, och åka Ringlinjen runt, runt, runt....