ETT SLÄDPARTI
Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än någonsin.
»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till mig. Se’n skall allting gå som en dans.»
Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det slädparti.
Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på hundsvotten.
Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.
Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot sågverksdisponentens son, löjtnanten.