Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett — sin dyrbara käpp.
Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, utan lyfte artigt på hatten och sade:
»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»
Den andre tittade på käppen.
»Det tror jag inte», svarade han.
»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är nämligen min.»
»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i alla fall ansett den vara min egendom.»
Men nu fattade Andersson humör.
»Nej, hör nu, min bäste herre — —»
Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen i frenetisk rörelse — och Anderssons käpp i munnen.