Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika, och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna bekantskap och fingo sällskap hem.
»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»
»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är Schönstein.»
»Inte Josef B., den store miljonären?»
»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets kung.
Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen Fågelström, hälsade och passerade.
»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig mot money.»
»Hur så?»
»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt med.»
»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»