»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid tillfälle för er fästmö — eller så gott som, ha ha!»
Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap. Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte försumma det psykologiska ögonblicket.
Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd händelse.
Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.
Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att följa Majken till porten.
Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter utanför hennes port lyckades träffa henne.
Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i ullstrumporna.
»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En viktig sak.»
»Det var lustigt!» sade Majken.
»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»