»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den förkrossade Andersson.
»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med Josef.»
»Josef? Josef? Vem är det?»
»Herr Schönstein, naturligtvis.»
Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.
ARTIGA KARLSSON
Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.
Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev fullkomligt oskadad.
Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade han stoppat vagnen, hoppat av — framåt, ty han var man — och i samma ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar var Karlsson där.