Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot henne.
Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons vänstra öga.
Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål åter tangerade hans vänstra öga.
Karlsson log som en sol.
Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte inte om mordvapen i dagligt bruk.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»
Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören.
»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»
Och Karlsson smålog.
»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända till fem öre stycket.»