»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en spårvagn av två sluskar.»
»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till konduktören. »Ni är en drulle!»
Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.
Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna, hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter hattnålen i vänstra ögat.
Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.
Hans vänstra öga är nämligen av emalj.
EN EGENDOMLIG LIKHET
Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda, sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».
Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram, och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.