Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter — man vet ju hurudana sömmerskor äro — voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte själva att de prydde upp den.
Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen att få göra sällskap.
Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.
Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade kort och kallt:
»Var så god och låt oss vara i fred.»
»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer gå utan sällskap.»
Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.
»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar på gatorna.»
»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som bekräftar regeln.»
Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå vi direkt hem.»