Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.
Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska övertalningsförsök, ett kallt adjö.
I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå, ty si flickebarnen voro söta:
»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se revyn i morgon kväll?»
Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:
»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se revyn.»
Herrarna skeno av belåtenhet.
»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»
»Ja, adressen se ni, och namnen....»
»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»