»Alma Karlson och Maria Anderson.»
Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.
Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.
Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att höra vad de trodde.
»Beundrare!» sade Maud bestämt.
»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.
»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret. »Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»
»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er, och blivit betagen.»
»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»
»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna köpa de dyra biljetterna förgäves.»