»Men....»
»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter från den rätta vägen till syndens stig.
Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade mötte de Alma och Maria.
»Nå, hur gick det?»
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»
Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.
PIGANS FÄSTMAN
Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.
Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt ålderstigna kranium och klagade: