»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man skulle skriva i tidningen om’et!»
Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på stolkarmen och yttrade saker och ting.
»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru — det var hon, som på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i en dams närvaro.»
Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.
»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.
Så såg han på frun.
»Var farao är damen?»
Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:
»Här!»