»Jaså, bara du!»
Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting. Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:
»Svär inte, Lundbom!!»
Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter förvarades.
»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre — hm — din älskade make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare blomsterspråk!»
»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.
»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett förhör i Luthers lilla katekes.
Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter ned i sin stol.
»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun, i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.