»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.
»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju oanständigt!»
»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför hon skall hålla honom om livet!»
Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon beslöt att använda den.
»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt all tanke på motsägelse.
»Men söta....»
»Gå!»
Lundbom gick.
Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i köket.
Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla hemtrevnad.