Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de läskade sina strupar med skummande pomril.
»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt gemytliga ansikte mot henne.
»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest. »Så bli vi jämna par.»
Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms själ.
ETT LITET MISSFÖRSTÅND
När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt, ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.
Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade nämligen också Annie Svanberg.
Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade nämligen köpt en tombolalott tillsammans och på den hade de vunnit ett kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om det. Annie vann.
Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i dödligt hat.