Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med Nordblom, som han inte kände.
Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på henne.
En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin förra älskade.
»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.
Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.
»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas om.»
»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.
»Ja, det känner du väl till?»
»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.
Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria. Förgylld.