Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en stund kom den efterlängtade frågan.
»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»
»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»
»Såå!» Misstroget.
»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera värdigt bära upp hans miljoner.»
»Miljoner?»
»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»
Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av bröstet.
Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i Trädgårdsföreningen.
»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien, och den är ju rätt avlägsen.»