»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.
Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:
»Åh, Annie, låt mig —», och så vidare.
Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:
»Ska’ vi bo här i sta’n?»
»Vilket du vill, älskade.»
»Jag har alltid älskat Värmland.»
»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»
»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»
»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»