»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»
Fågelsång bugade djupt.
»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.
»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.
»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»
Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.
När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.
Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:
»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»
Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.