Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.
»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.
En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden. Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.
Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.
»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.
»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.
»Vem var den andra, som höll henne under armen?»
»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»
Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.