TUR I SPEL
Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar, handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen därpå.
De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och — —, låt oss förbigå detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och tillfälligt förbund för hela livet.
Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa totalt i skuggan.
»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
»Vad heter damen, som du hälsade på?»
»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande svar.
»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt, med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.
Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.