»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt. »Säger vi Eggers då?»
Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av den mark han tänkte erövra, följde med, — och mankerade mötet med Anna-Lisa.
Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig hata honom.
Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och Anderblad åter fri.
Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller uppmuntra Anderblad må vara osagt.
En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:
Käraste Karl Oskar!
Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din
Signe.