Anderblad stoppade ned dokumentet.
»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa henne hem.
»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
»Det förtjänade du — och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade mig genast.»
Anderblad teg, men befarade det värsta.
»Blev du mycket ledsen?»
Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja — varför inte?
»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog aldrig över», tillade han dystert.
»Stackars min gosse!» — det låg en oändlig ömhet i tonen. — »Vet du — jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så —»