»Så?»
»Åh, ingenting!»
De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den, sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med belåtet, om än litet tankfullt utseende.
Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
»Är du ond på mig, Karl Oskar?»
»Du har behandlat mig grymt, men ändå — — nej, aldrig!»
»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte vad en flicka kan känna — —»
Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
»Jag trodde, att du hade glömt!»
»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag blev ond på dig, men — — Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»