»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en värdighet, som förrådde vana.
»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl funnet, ty svaret kom genast:
»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han skall få besked.»
Så ringde hon av.
När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla tre betraktande varandra med hätska blickar.
»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt snett för att anses kunna sitta rätt.
»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det första han fick se var följande notis:
»En göteborgare med tur. Enligt vad från säker källa uppgivits skall en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen K. O. Anderblad härstädes.»