Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!
Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började sjunga.
»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat följa.
Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre, tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning sinnesjämvikten och tittade åter ut.
»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.
Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.
»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han. »Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»
Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.
»Ja, signor Personi är styv», sade han.
»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina trettiotvåendelar.»